Redan i barnsben fick Inger Berggren höra att hon hade en musikalitet utöver det vanliga. 28 år senare kammade hon hem vinsten i Melodifestivalen med låten ”Sol och vår” 1962.
Åren som följde var hektiska och artistens öde fick en av hennes döttrar att fatta ett avgörande beslut.
”Jag tror inte mamma tyckte om vad hon såg”, har dottern Gunilla Röör berättat.
Den 23 februari 1934 födde Hanna och Gösta Berggren en liten flicka som fick namnet Inger Berggren.
Föräldrarna Hanna och Gösta var musikaliska och spelade violin och piano och snart skulle det visa sig att även den lilla flickan hade musiken i blodet.
Hennes musikalitet var något utöver det vanliga och hon kallades till och med för ett musikaliskt underbarn.
Redan som fjortonåring debuterade Inger på Nalens klassiska scen och när hon fyllde 16 fick Thore Swanerud höra talas om den unga talangen och erbjöd henne att efterträda Bibi Jones som vokalist i hans orkester. Inger och orkestern uppträdde på La Visite i Stockholm och gjorde minst sagt succé.
Men trots att Inger tidigt gjort sig ett namn på musikscenen ville hon utbilda sig och sökte in till Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm. Inger kom in och fyra år senare var hon inte längre bara ett musikaliskt underbarn utan också utbildad musikdirektör.
Tiden efter skolan drev Inger en egen orkester där hon spelade fiol, sjöng och uppträdde på scener runt om i Sverige, bland annat på Skansen i Stockholm, skriver Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, artikel av Ulla Åshede.
Skrev musiken till ”Raggare!”
1959 kom filmen Olle Hellboms klassiker ”Raggare!” med Christina Schollin och Hans Wahlgren i rollistan. Den som sjöng i filmmusiken var ingen mindre än Inger berggren såklart.
Låtarna ”Vad som än händer” och ”Jag blev den du ser” gjorde succé.
Se mer av filmen i videon nedan:
I samma veva gifte hon sig för första gången.
Bara några få år senare fick hon sitt stora genombrott. 1962 var det nämligen dags för den stora uttagningen till svenska Melodifestivalen. Just det här året var tävlingen upplagd lite annorlunda då varje låt framfördes två gånger.
Låten som Inger Berggren framförde var ”Sol och vår”, en låt som också framfördes av sångerskan Lily Berglund. Efter att ha sett uttagningen fick tittarna rösta, antingen via brev eller med vykort.
Efter en tids väntan stod det klart att Inger Berggren var en favorit. Låten tog henne också till en vinst av hela Melodifestivalen och det var hon som fick representera Sverige i Eurovision Song Contest. Det här året i Luxemburg.
Låten ”Sol och vår” blev en stor favorit under 60-talet och spelades flitigt på Sveriges Radio. Den muntra refrängen ”När det är sol och vår/och man är nitton år/är det så lite man förstår”, är det få som inte känner igen
I videon nedan kan du höra den underbara låten.
De kommande åren fortsatte Inger att skapa musik. Hon toppade Svensktoppen flera gånger, bland andra med ”Elisabeth serenade” och ”Twist till Menuett”.
Inger Berggren skrev låt till Towa Carson
1967 dök hon upp i Melodifestivalen igen, men denna gång lite mer bakom rampljuset. Den här gången var det nämligen Inger själv som komponerat och arrangerat låten ”Vem frågar vinden”, denna gång till Towa Carson.
Under 70-talet steppade Inger Berggren av scenen och blev musiklärare i Täby. Under den perioden var hon också kapellmästare på Stockholms stadsteater.
Därefter medverkade hon i flera filmer. Inte minst i ”I Anderssonskans Kalle i busform”, från 1973, där hon spelade biografkassörska.
10 år senare, 1983, spelade hon fru Bergholm i TV-serien Spanarna och när Ulf Lundells roman Sömnen blev film var det Inger Berggren som fick rollen som Lilian.
På 80-talet gjorde hon och Git Magnusson en show vid namn ”kyss grodan” och inför den tyckte de att unga, smala blondiner fått för stor uppmärksamhet: ”Nu är det på tiden att den svenska kärringen gör revolution!”, skriver Ulla Åshede Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.
Inger Berggrens familj
Förutom att Inger Berggren ägnade hela sitt liv åt musiken så var hon också gift två gånger och blev mamma till två döttrar. En av dem, är skådespelaren Gunilla Röör.
Gunilla har på ett sätt gått i sin mammas fotspår och i hennes sommarprat i P1 berättar hon sin mamma och spelar enbart hennes musik.
”Min mamma var gud, hon strålade. Och hon sjöng. Gud så hon kunde sjunga. Hon kunde sjunga så håret reste sig i nacken. Hon var nästan alltid glad, men nästan aldrig hemma. Hon hade rosa persikofjuniga kinder och jag älskade att klappa där och så hade hon ett halsband med en stor boll eller någon slags kula på som jag tyckte om att väga i handen. Avväga dess existens. Mamma var allt. En doft, en är av ouppnåelighet. Något ensamt. Ja, faktiskt. Ensamt. Ensamstående, enastående, extraordinärt ensamt. Kanske var det för att hon aldrig var hemma som hon var gud. Gud var god och alltid på gott humör. Det var utflyktsdags när hon var hemma. Det var utflykt från den egna kammaren till mammas säng där hon faktiskt fanns. Livs levande leende, med smulor mellan tänderna”, inleder hon programmet.
Hon berättar också om sin mammas relationer, som tog slut ena efter den andra och depressiva episoderna som följde. Om flyttarna till småstäderna och tillbaka till Stockholm. Om sin mammas karriär och om att länge, länge stå i sin moders skugga.
”Jag blev aldrig riktigt sedd, stod alltid i skuggan av min lovsjungande mor. Snett bakom, vid, vid sidan om, alldeles borta och så bakom igen. Jodå, jag fanns. Men jag fanns ändå inte. Jag hade inget fokus. Inte så underligt då, att jag också drogs till scenen”, säger hon i programmet.
Hon tillägger:
”Jag var tvungen att gå till scenen, gå upp på scenen för att få ett eget centrum ett eget liv. Först då som du såg mig mamma. Först i gestaltandet av någon annan kunde jag bli mitt verkliga själv. Jag tror inte mamma tyckte om vad hon såg. Men jag förmodar att varje mödraskap innehåller en del av galenskap och att alla mödrar har svårt att släppa sina barn och kanske framförallt sina döttrar. I mitt fall känns det tvärt om, som om jag aldrig hade något tag omkring mig. Medan jag bara höll och höll och höll. Så krampaktigt att jag än idag tycks hålla i bara luften. Jodå, mamma och jag har släppt varandras händer. Men ibland när jag går upp på scenen och bländas av strålkastarna, så kan jag i ett ögonblick eller i en tusendels sekund av ett ögonblick, så kan jag höra något som ropar ”titta mamma, jag flyger” och i samma sekund så vet jag att hon inte tittar. Men jag vet, att hon vet att jag kan flyga”, avslutar hon.
Somnade in 85 år gammal
Natten den 19 juli somnade Inger Berggren in för gott.
”Hon somnade in lugnt och stilla natten till den 19 juli”, berättade hennes dotter, skådespelaren Gunilla Röör för Kulturnyheterna då.
