Aldrig förr har det varit lika viktigt med program i samma stuk som som ”Jag och min far.”
Det Magnus och Agnes Uggla bevisar med programmet är något mer betydelsefullt än vad de kanske ens inser själva.
Det här är en kommentar. Åsikterna är skribentens egna.
I en tid där generationer slits isär åt två olika håll och beskrivs som varandras totala motsatser kan det kännas oerhört mörkt.
Jag kan själv känna sorgen över att äldre generationer, såväl som kommande, kanske aldrig riktigt kommer uppleva att vi når varandra.
Hoppet om medmänsklighet baseras i mångt och mycket trots allt på känslan av samhörighet, förståelse och gemenskap.
Men i dagens samhälle har ålder blivit något som inte bara förväntas vittna om din erfarenhet av livet, utan också något som skiljer dig från andra människor.
”Gamlingarna” är på ett visst sätt, tänker på ett visst sätt och tycker på ett visst sätt. ”Ungdomarna” likaså.
Efter 5 avsnitt av Magnus Ugglas nya program ”Jag och min far” på SVT tillsammans med dottern Agnes försvinner dock en bit av sorgen.
”I vissa fall så är vi väldigt olika. Pappa hävdar ofta att allt var bättre förr,” säger Agnes i introt till programmet.
”Problemet med den yngre generationen, det är att de tror att de vet bäst om allt,” fortsätter Magnus.
Därför behövs SVT:s ”Jag och min far”
Syftet med äventyret som de sedan beger sig iväg på är att titta närmare på sådant som förändrats genom åren, och lära sig nya saker tillsammans.
Avstampet är helt enkelt just fördomen om de stora skillanderna som finns mellan olika generationer.
Men under programmets gång, i möten med olika människor, den delade nyfikenheten och konversationerna mellan dem så suddas det ut.
Deras gemensamma skratt, respekten för varandra och härliga stunderna som tittarna får ta del av visar nämligen något som är viktigt att påminna sig om- att likheterna faktiskt, trots allt, alltid kommer vara fler än olikheterna.
Oavsett om vi är 14, 48 eller 75 år gamla så testar vi alla på livet för den allra första gången. Det finns alltid saker att lära av varandra, och roligast av allt kanske är att lära sig tillsammans precis så som Agnes och Magnus gör.
De visar att ett öppet sinne för den andra är det enda som spelar roll i slutändan, och jag tror att vi alla blir lite lyckligare av att påminna oss om det ibland.
Vad tycker ni om programmet? Lämna gärna en kommentar på vår Facebooksida!
