När man ser tillbaka känns Oscarsgalan 1972 som en tidskapsel av ett Hollywood i förändring.
Oscarsgalan 1972 var mer än bara en prisceremoni; det var en bländande hyllning till filmen som fångade essensen av en svunnen tid.
Under de senaste åren har jag verkligen känt att Oscarsgalan har blivit mer intetsägande och tråkig. Det verkar som om det handlar mer om att visa upp sig än att faktiskt fira andra och deras prestationer. Den genuina glädjen och stoltheten över andras framgångar verkar ha försvunnit, vilket gör att ceremonin känns mindre autentisk och minnesvärd än den brukade vara.
Enligt min mening var 1972 års Oscarsgala något helt annat. Den speciella kvällen var fylld av oförglömliga ögonblick som satte ribban högt för varje Oscarsgala som följde. Att gå tillbaka till den här kvällen är som att kliva in i en tidskapsel från Hollywoods gyllene era – och de oredigerade bilderna från den kvällen berättar en historia om ren glamour och ”star power”. Så vad var det egentligen som gjorde att Oscarsgalan 1972 stod ut från mängden?
Ett historiskt år
Till att börja med uppmärksammade den 44:e Oscarsgalan några av de största filmerna i filmhistorien. The French Connection dominerade kvällen och tog hem fem Oscars, bland annat för bästa film, bästa regi för William Friedkin och bästa manliga huvudroll för Gene Hackman, som spelade New York-polisen Jimmy ”Popeye” Doyle.
Filmens gryniga realism och intensiva biljakter satte en ny standard för thrillers, och dess framgång på Oscarsgalan cementerade dess plats i filmhistorien. Det var en riktig film med riktiga skådespelare och en riktigt bra story – något som saknas nuförtiden.
”Filmen var helt annorlunda än något annat jag någonsin gjort. Jag hade aldrig filmat så mycket utomhus, särskilt inte på vintern och särskilt inte under sådana förhållanden där vi bara höll på hela tiden. Och jag tror inte att jag någonsin hade pressats så mycket av en regissör heller, vilket var riktigt bra för mig”, säger Gene Hackman.
Gene Hackman var så chockad över att vinna priset att han inte ens kunde minnas att han rest sig från sin plats och tagit sig upp till podiet. På scenen uttryckte skådespelaren sin tacksamhet till sin första dramalärare och sin mamma, men snart blev han överväldigad av känslor.
Ett annat mästerverk, A Clockwork Orange, var också nominerat det året. Stanley Kubricks dystopiska vision väckte både kontroverser och beundran, vilket ytterligare bidrog till ceremonins kulturella betydelse. Samtidigt förde Spelman på taket publiken tillbaka till musikalgenren och charmade publiken med sin svepande musik och hjärtvärmande berättelse.
The Last Picture Show, Peter Bogdanovichs mästerverk om att komma upp i åren, fängslade publiken och fick åtta Oscarsnomineringar. Med sin stämningsfulla svartvita filmkonst stack filmens nostalgiska skildring av livet i en småstad ut. Cloris Leachman och Ben Johnson gjorde oförglömliga rollprestationer och tog hem varsin Oscar för bästa kvinnliga respektive manliga biroll.
Inga hotpants i sikte
Oscarsgalan 1972 innebar en bländande återgång till glitter och glamour från Hollywoods guldålder. Borta var fjädrarna, fransarna och hippie-pannbanden som hade dominerat de senaste ceremonierna. Årets gala bjöd på en fantastisk uppsättning vintage-elegans, med stjärnor klädda i flödande chiffong och lyxiga brokader, accentuerade av diamanter och pälsar.
Som vissa reportrar noterade fanns det inte en hotpants-outfit i sikte, även om Jane Fonda gjorde ett djärvt uttalande i en av de få byxdräkterna på röda mattan.
En reporter noterade också att många av damerna visade upp ”massor av u-ringning”, vilket bidrog till kvällens glamorösa atmosfär.
Protester
Som vanligt var området utanför Los Angeles Music Center fyllt av fans som ville få en glimt av den stjärnspäckade paraden på väg till prisutdelningen. Spänningen var dock påtaglig eftersom protester utbröt i närheten – något som var vanligt på den tiden. Demonstranterna, som rapporterades vara ganska högljudda, hölls tillbaka av en polisavspärrning.
I fokus för protesterna det året stod Clint Eastwoods Dirty Harry, som trots att den inte nominerades till några priser fick kritik för att den påstods glorifiera polisvåld. På en särskilt slående skylt stod det: ”Dirty Harry är ett ruttet ägg”.
Utan tröja och täckt av kedjor
Musiken spelade en viktig roll i att göra 1972 års Oscarsgala oförglömlig. Isaac Hayes skrev historia som den första afroamerikanen att vinna en Oscar för bästa originalsång för sin hit ”Theme from Shaft”, och förde soulmusik till Oscarsgalan på ett sätt som aldrig hade gjorts tidigare.
Hans elektrifierande framträdande på scenen var en av höjdpunkterna den där aprilkvällen. Ikonen, med bar överkropp och draperad i kedjor, tog kommandot på scenen när han spelade keyboard, omgiven av en virvelvind av dansare.
Showen nådde sin höjdpunkt när Hayes försvann under scenen i ett rökmoln och lämnade publiken i häpnad. Det var ett ögonblick som verkligen definierade Oscars magi!
Betty Grables farväl
En av kvällens höjdpunkter var när den legendariska skådespelerskan Betty Grable gästade galan och gjorde ett av sina sista offentliga framträdanden.
Betty Grable var – och är fortfarande – en av Hollywoods giganter. Hennes ikoniska baddräktsaffisch, som skapades 1943, gjorde henne känd som andra världskrigets främsta pin-up girl. Men Grable var mer än bara ett vackert ansikte; hon var en mycket framgångsrik skådespelerska, med 42 filmer under 1930- och 1940-talen som drog in över 100 miljoner dollar.
I mitten av 1940-talet var hon den högst betalda kvinnan i USA och försäkrade sina ben för 1 miljon dollar. När hon reflekterade över sin otroliga resa inom filmen sa Grable en gång: ”Jag blev stjärna av två skäl och jag står fast vid dem.”
Betty Grable anlände i en slående turkos klänning, vackert accentuerad med silverspanglar och med en elegant dekolletage.
Oscarsgalan 1972 var tyvärr ett av hennes sista offentliga framträdanden, ett bitterljuvt ögonblick för de fans som avgudade henne. Tragiskt nog gick hon bort bara ett år senare i lungcancer vid 56 års ålder.
En bräcklig, vithårig pionjär
Bland den stjärnspäckade ensemblen på den 44:e Oscarsgalan var det en person som stack ut från mängden. Vid kulmen av den nästan tre timmar långa prisutdelningen gjorde en bräcklig, vithårig filmpionjär ett överraskande framträdande. Det var ingen mindre än Charlie Chaplin, som hade fördrivits från Hollywood och USA två decennier tidigare efter att ha anklagats för kommunistiska sympatier.
Ögonblicket var otroligt känslosamt när Chaplin hedrades för sina bidrag till filmen. Den 82-årige skådespelaren klev upp på scenen med sin karaktäristiska derbykäpp och fick dånande applåder från de 2.900 närvarande kändisarna. Faktum är att den stående ovationen varade i 12 minuter – den längsta i Oscarsgalans historia.
För de miljontals som såg galan på tv hemma kändes det nästan overkligt att bevittna denna filmiska gigant framför sig. Men det mest gripande ögonblicket tillhörde Chaplin själv när han fick ta emot det speciella priset från Academy of Motion Picture.
”Åh, tack så mycket. Det här är ett känslomässigt ögonblick för mig. Och ord är så svaga och meningslösa. Tack för äran att ha bjudit in mig hit. Ni är underbara, rara människor”, sa den engelske komiske skådespelaren.
Gammalt och nytt
Som nämnts var 1972 års ceremoni en hyllning till det gamla och det nya Hollywood som möttes. Legendariska stjärnor som Jane Russell, Macdonald Carey och Jane Powell Kelly delade rampljuset med den nya generationens skådespelare som Jane Fonda, Jack Nicholson, Gene Hackman, Cloris Leachman och Raquel Welch.
Den röda mattan var en uppvisning i ren elegans, med stjärnor i glamorösa klänningar och smokingar som utstrålade den tidlösa lockelsen från Hollywoods guldålder.
Det finns säkert många foton från den kvällen som fångar den elektriska stämningen i luften. Men ett foto fångade verkligen min uppmärksamhet: det som visar Raquel Welch, Cloris Leachman och Gene Hackman tillsammans.
Gene Hackman hade all anledning att le och vara glad på det här fotot, Cloris Leachman hade vunnit priset för bästa kvinnliga biroll för The Last Picture Show och Raquel Welch strålade i sin fantastiska klänning. På Oscarsgalan 1972 var Welch inte bara en av presentatörerna för priset för bästa kvinnliga biroll, utan också en representant för de förändrade kvinnoidealen i Hollywood. Hennes självförtroende och glamour på fotot symboliserar ett ögonblick då kvinnor började hävda sitt inflytande i branschen.
Bakom bilden
För mig sammanfattar fotografiet inte bara ett ögonblick i tiden utan också karriärer och bidrag från tre centrala personer i filmindustrin. Varje person på bilden representerar olika aspekter av Hollywoods utveckling. Till exempel framstår Leachmans prestation som en symbol för den tidens förändrade filmlandskap. Hennes vinst representerade ett skifte mot mer nyanserade, karaktärsdrivna berättelser i Hollywood.
Bilden av Hackman, Leachman och Welch speglar också de bredare kulturella förändringar som ägde rum i början av 1970-talet. Filmindustrin rörde sig bort från traditionella berättelser och anammade ett mer mångsidigt berättande, vilket var tydligt i de filmer som nominerades det året.
Oavsett om det är genom kameralinsen eller ekot av applåderna kommer 1972 års Oscarsgala för alltid att ha en speciell plats i filmhistorien!
LÄS MER:
