Det är få personer inom svensk film som blivit lika uppskattade och hyllade som Allan Edwall.
Efter hans död förklarade allas vår Astrid Lindgren att det inte finns någon som hade kunnat ta hans plats i hennes filmer.
Allan Edwall har varit en självklar del av oerhört många människors barndom.
Han har blivit en sann ikon inom svensk filmindustri och hans meritlista är väldigt lång.
Under livet gjorde han alla roller han tog sig an med bravur, och att han var en begåvad skådespelare råder det inga tvivel om.
Allan Edwall filmer
Många har fått beundra hans insatser i storslagna filmer såsom ”Utvandrarna”, ”Fanny och Alexander”, eller tv-serien ”Hemsöborna,” för att nämna några.
Men Allan är också en person som än idag känns levande, inte minst i och med hans fantastiska insatser i Astrid Lindgrens klassiska filmer.
Många kan nog känna igen sig i att man som barn inte förstod att pappan i ”Emil i Lönneberga”, luffaren i ”Rasmus på luffen” och Skalle-Per ”Ronja Rövardotter” egentligen var samma person.
För så duktig var Allan på det han gjorde.
Vilken roll han än gav sig in i blev egen, och det var just det som gjorde honom så speciell.
”Bröderna Lejonhjärta är väldigt fin”
Astrid Lindgren var å sin sida en person som vi vet hade ett speciellt öga för talang. Och faktum är att bortsett från ”Världens bästa Karlsson” är Allan Edwall med i samtliga långfilmer baserade på Lindgrens böcker mellan 1971 och 1984.
De två supertalangerna fick en nära relation genom yrket och Allan ägnade förstås mycket tid åt att skildra Astrids olika karaktärer.
– ”Bröderna Lejonhjärta” är väldigt fin. ”Ronja” är fin den med, men det var ganska jobbigt att sminka sig till min roll Skalle-Per. Jag har ju varit med i en hel del. Rollen som Emils pappa var ju på sitt sätt skoj att spela in också, sa han till Expressen 1996.
Filmerna hade förstås en speciell plats i Allans hjärta.
Hyllade svenska barnstjärnorna
Han förklarade i en intervju med GP år 1982 att han tyckte Rasmus på Luffen var en gripande historia.
– Historien är så fin. Särskilt idag med den polarisering som finns mellan barn och gamla – det är den gemenskap filmen skildrar som är det allra bästa med den. När vi talade om den gamla filmen (där Åke Grönberg gjorde luffaren) såg vi att det runnit lite vatten under broarna. Då var allting soligt men i dag har man kravet på sig att också skildra svårigheterna. Till exempel det faktum att luffaren blev lite besvärad av grabben, sa han.
Genom barnfilmerna fick han även ynnesten att samarbeta med några av våra bästa barnskådespelare genom tiderna. Inte minst Erik Lindgren som var 9 år gammal när han gjorde rollen som ”Rasmus”.
– Han var underbar att jobba med. En väldigt klips liten kille. Och när man tänker tillbaka är det fantastiskt vilka ungar vi har att jobba med i Sverige inom filmen, berättade Allan i samma intervju.
Mångsysslare av rang
Men förutom skådespeleriet så sysslade faktiskt Allan med mycket annat också.
Han skrev både böcker och visor som älskats och hyllats, även om hans musikskatt faktiskt inte kom ut förrän efter hans död. 2006 vann Allan Edwall en grammis postumt för samlingen ”Alla Allans visor.”
En av hans böcker, som han även valde att filmatisera, var ”Limpan”. SF beskriver den enligt följande:
”Limpan sitter tvångsintagen på ett vårdhem för alkoholister. Han blir lovad ett jobb i Södertälje men blir inte frisläppt, så han bestämmer sig för att rymma. Under några dagar irrar han mellan hemmet och den verkliga världen, och möter människor med olika problem. Och hela tiden tampas han med frågan: ska han dricka eller inte?”
”Det finns en människa bakom”
När Allan själv gjorde huvudrollen som Limpan förklarade han i en intervju med Aftonbladet Nöje 1982 att han ville belysa personen bakom sjukdomen.
– Jag vill visa att det finns en människa bakom en sån här figur. Och att det kanske inte är just den människans fel att han har blivit alkoholist, berättade han då.
Detta då han ansåg att personer i missbruk stängdes ute från samhället.
– Svensken vill så väl med sina lagar och förordningar. Men i själva verket kringgärdar och utestänger man mänsklig kommunikation genom alla regler. Inte av elakhet, utan av rädsla, sa Allan då.
Fortsatte ända in i slutet
Att få fortsätta syssla med det han älskade var en viktig prioritering för Allan. Även när han mådde som sämst.
I livets slutskede valde han därför att fortsätta med sin stora passion: Att stå på scenen. Då i en föreställning tillsammans med Kristina Lugn.
Tillsammans hade de gjort en uppsättning av ”Rut och Ragnar,” men bara fyra dagar efter premiären tvingades de ställa in.
Allans hälsa hade nämligen försämrats snabbt, men inga förutom hans allra närmsta var medvetna om hur pass allvarligt det faktiskt var.
Höll sjukdomen hemlig
Bara året innan hade han fått ett cancerbesked och sista månaden i livet gick allt väldigt fort.
Den 7 februari 1997 somnade stjärnan in på Karolinska sjukhuset i Solna, han blev 72 år gammal.
”Fyra dagar före sin vilda död i februari 1997 spelade Allan Edwall sin sista föreställning. Men det var det bara han och jag som visste”, skrev Kristina Lugn i en minnesteckning som publicerats av Svenska Akademien.
”När läkaren förklarade för Allan att han inte skulle överleva sin cancer svarade han att han tyvärr inte kunde gå med på det eftersom han snart skulle ha premiär”, fortsatte hon.
När beskedet om Allans död kom var ett helt land i sorg. En av våra absolut största legendarer hade lämnat oss.
Astrids övertygelse efter Allans död
Självklart var även Astrid Lindgren en av de som sörjde honom djupt.
– Han var fantastisk i alla rollerna. Och jag är övertygad om att vi inte hade kunnat hitta en bättre person än Allan som Emils pappa, sa hon i en intervju med Aftonbladet den 9 februari 1997:
– Jag har gråtit mycket den här dagen. Han var en oerhört mänsklig och folkkär person, berättade Astrid och förklarade att det kändes som hon hade känt honom hela livet.
Men trots det tomrum som Allan lämnade efter sig så lever hans minne minst sagt vidare. Likaså Astrids.
