Charlotte Perrellis glädje med kärleken – orden om nya familjemedlemmen: ”Det var verkligen inte planerat”

Kärleken sprudlar och familjelyckan är stor.

Sedan en tid tillbaka har även Charlotte Perrelli fått ett till tillskott i familjen, och nu berättar hon om den stora glädjen.

– Då var det kört, säger hon till Hälsoliv.

Sedan pandemin slog till har det inneburit stora förändringar för oss alla.

För den folkkära artisten Charlotte Perrelli innebar det att kalendern gick från att vara full till att tömmas med allt snabbare takt.

Även om det har varit tufft i underhållningsbranschen har det varit desto mer glädjefullare med kärleken.

I tidigare intervju med Nöjeslivet berättade Charlotte att under pandemin har hon fått mer tid med maken Anders, något som betytt mycket.

 Andra tycker det är fint med egentid men vi tycker om att umgås mycket. Vi funkar väldigt bra ihop och har också väldigt roligt tillsammans. Det har varit trevligt att kunna få möjligheten att käka lunch som vi annars inte kunnat göra, sa Charlotte och fortsatte:

 Sen finns det ju andra aspekter också. Han som reser så mycket vanligtvis i jobbet har sett att han kan ju jobba utan att behöva resa. Istället har det gått fint på distans och han har inte behövt göra det. Det känns fantastiskt.

LÄS MER: Charlotte Perrellis hyllning till sonen Alessio – inför alla: ”Du är en fin själ”

Nya tillskottet i familjen

Och under det senaste året har också familjen fått ett tillskott.

Förutom att ha fullt upp med sina fyra barn, har också familjen en annan medlem.

Charlotte har nämligen skaffat hund, något som artisten menar var helt oförberett.

– Det var verkligen inte planerat. Anders har en kollega som ringde och sa att de hade köpt hund, men hans fru var så allergisk. ”Det bara piper och tjuter om min hustru. Vet du någon som är intresserad av att ta över valpen?” frågade han. När Anders undrade vad det var för ras visade det sig vara en pomeranian, säger hon till Hälsoliv och fortsätter:

– Kollegan skickade en bild på hunden. Då var det kört. Mina stora killar har önskat sig den hundrasen sedan de var tre, fyra år. Jag kände att det var ett ”sign”, ett tecken. Det var meningen och inget vi kunde säga nej till. Klockan 17 ringde kollegan. Klockan 19 var vi hundägare. Då kom de och lämnade honom.