Exfruns starka ord – ett år efter Frank Anderssons död: ”Jag sörjer mina söners far”

Idag är det ett år sedan brottarlegendaren Frank Andersson gick bort, efter komplikationer från en avancerad hjärtoperation.

I livet lämnade han efter sig en sörjande familj, varav två små söner på sex och sju år.

Trots att Frank och exfrun Jeanette Bouvin Nygren haft sina duster så är det ett känslosamt inlägg som publiceras av Jeanette, dagen innan Franks dödsdag.

– Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera mina känslor. Stundtals känns det som att jag ska sprängas, skriver Jeanette Bouvin på sin blogg.

 

Efter mycket drama valde en av tidernas bästa brottarna – Frank Andersson, och hustrun Jeanette Bouvin Nygren att gå skilda vägar. Under äktenskapet fick de två söner tillsammans, som idag är sex och sju år gamla.

Ett och ett halvt år efter skilsmässan fick Jeanette Bouvin Nygren beskedet att hennes exmake gått bort på grund av komplikationer med hjärtat.

Franks död kom plötsligt, och chockade därför många i hans närhet, inte minst hans familj.

”Till er vill jag bara säga Fuck you”

Ett år senare är det exhustrun Jeanette som tar bladet från munnen och skriver ut sina innersta känslor på bloggen.

”Imorgon är det alltså ett år sen Frank dog. Mina barns pappa och min exman. 365 dagar sen maskinerna stängdes av och han tog sitt sista andetag. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera mina känslor. Stundtals känns det som att jag ska sprängas”, skriver Jeanette Bouvin på sin blogg.

Jeanette berättar också att många ifrågasatt hennes sorg, då hon skiljde sig från Frank.

”Till er vill jag bara säga, fuck you! Jag får sörja. Och jag måste få sörja. För annars kommer jag kvävas. Jag sörjer mina söners far. Jag sörjer en vän. Jag sörjer en människa som under många, många år var min livskamrat. Jag bär inte bara min egen sorg, utan även mina barns. Jag bär med mig vissheten av att mina pojkar är faderslösa. Vissa dagar är tyngre, och idag är en sån dag. Jag känner mig helt under isen om jag ska vara ärlig och jag bävar verkligen för morgondagen. Ett helt år har passerat. Ett år som båda swishat förbi och samtidigt stundtals stått helt still. Jag är rädd för att somna ikväll för jag vågar inte möta morgondagen.”