Vad vore vi utan våra familjer? Ingenting skulle jag säga.
Så när dagen kommer då man förlorar en närstående förändras verkligen livet för alltid.
Det spelar ingen roll hur lång tid det har gått, såren finns allltid kvar där ändå och det vet verkligen artisten Jessica Andersson som nu delar med sig av sin stora sorg.
Tiden läker alla sår brukar man säga, men jag vet inte om det alltid stämmer.
När någon man älskar lämnat jordelivet lämnas ett stort och mörkt tomrum i hjärtat, och trots att månaderna och till slut åren går försvinner aldrig saknaden.
Tomrummet blir aldrig riktigt uppfyllt igen.
Även om döden är en naturlig del av livet smärtar det nedärvda man förlorar sin förälder.
Det spelar ingen roll om man har blivit vuxen – det finns inte en dag då jag inte kommer behöva min mamma vid min sida.
Artisten Jessica Andersson var med om tuffa år när hennes mamma drabbades av sjukdomen ALS.
Efter tre år lång kamp mot sjukdomen somnade artistens mamma in för två år sedan, och sorgen var stor.
”En tre år lång jävligt tuff resa är över… och jag går sönder… Försöker tänka på att det är bättre för dig nu. Ingen mer sondmatning, ingen peg, ingen respirator, ingen mer panik för att du inte får luft… Ingen stomipåse, ingen kateter, inga mer hemska transporter till sjukhus när respiratorn krånglar… ”, skrev då på Instagram följt av ett rött hjärta.
Nu har det gått två år sedan mamman gick bort, men saknaden och sorgen är fortfarande stor.
LÄS MER: Niklas Strömstedts stora sorg – gripande orden om saknaden: ”Du fattas
Gripande orden om sorgen
På Instagram delar Jessica Andersson med sig av ett foto med henne själv tillsammans med hennes mamma.
”Två år sedan idag .. älskade lilla mamma , idag är tankarna många , hjärtat brister fortfarande vid tanken på hur du fick kämpa , och jag tröstas lite av koltrasten i vår trädgård som jag tror är du. Älskar dig och saknar dig, Alltid ”, skriver hon i inlägget.
Och hundratals stöttande kommentarer har kommit till artisten efter det känslomässiga orden där
Det är nog många där ute som känner igen sig i det du beskriver Jessica. De man älskar lämnar aldrig riktigt platsen de en gång fått i hjärtat. Styrkekramar till dig!
