Det var dags för ännu en av Sveriges kändiselit att hyllas i ”Vilket liv!”, och den här gången var det Peter Haber som stod i rampljuset.
Men trots en känslosam och underhållande kväll kunde jag inte låta bli att känna en viss frustration.
Ett så fint avsnitt behövde ett riktigt starkt avslut – men det uteblev.
Det här är en kommentar. Åsikterna är skribentens egna.
Den tredje säsongen av Renée Nybergs ”Vilket Liv!” har rullat på med hyllningar av Sveriges mest älskade personligheter, och i det sjätte avsnittet var det ingen mindre än stjärnan bakom Martin Beck, Peter Haber, som skulle hedras. Och vilket avsnitt det började som!
Beck-kollegornas varma ord om Peter Haber
Vi inleddes med att se Haber få kärleksfulla ord från sina kollegor i Beck-filmerna, där bland annat Kristofer Hivju och Jenny Silverhjelm delade med sig av fina minnen.
Därefter klev Peters ”fiktiva familj” från Beck in på scenen: Rebecka Hemse, som länge spelat hans dotter, och Valter Skarsgård, som spelar hans barnbarn. Det var en varm stund som lade grunden för kvällen.
Efter den starka öppningen fick vi en resa tillbaka till Peters tidiga år, där personer som betytt mycket för honom välkomnades in. Hans gamla teaterlärare, syster och barndomsvänner delade med sig av anekdoter som gjorde att vi förstod mer om människan bakom skådespelaren.
Men när det var dags att prata om ett annat av Habers stora verk – rollen som pappa Rudolf i Sunes jul – höjdes ribban ytterligare.
Peter Habers efterlängtade återförening med ”Familjen Andersson”
Familjen Andersson satt sig bredvid Haber i soffan och pratade om sina minnen från inspelningen, och vi fick återigen hylla Peters komiska timing och tidlösa scener i denna julklassiker. Även om Andreas Hoffer, som spelade Sune, inte kunde vara på plats, läste Renée upp ett rörande brev från honom – ett starkt ögonblick som gav programmet extra tyngd.
När kvällen närmade sig sitt slut och vi hade fått njuta av en sketch med Robert Gustafsson och ett underbart inslag med Katarina Ewerlöf om ”Tomten är far till alla barnen”, var förväntningarna på den stora finalen höga.
Men här kom min besvikelse. Efter en kväll full av minnesvärda stunder och underhållning i toppklass, kändes finalen platt. William Spetz, Filip Berg och Andreas Öhman radade upp sig och upprepade de samma gamla komplimangerna om Peter.
Johanna Nordström avslutade med att sjunga ”Du är min man” till honom – ett inslag som inte bara kändes opersonligt, utan också som en sista minuten-lösning när den tänkta finalgästen inte kunde dyka upp.
Vad hände med att avsluta på topp? Tänk om vi istället hade fått se Sune-gänget samla sig på slutet, eller kanske ett sista avsked från Beck-teamet? Det hade gett kvällen det starka och värdiga avslut som en ikon som Peter Haber förtjänar.
Tyvärr fick vi istället ett antiklimax.
