Filip och Fredriks senaste film ”Den sista resan” har gjort succé på biograferna runt om i landet.
Filmen, som handlar om Filip Hammars pappa Lars liv på ålderns höst, har berört många.
Nu berättar Filip mer om hur relationen med sin far förändrats efter deras gemensamma resa.
”Den sista resan” har setts av flera hundratusen biobesökare sedan premiären i början av mars.
Filmen har faktiskt slagit rekord i antal biobesökare när det gäller dokumentärfilmer.
Det är Filip Hammar och parhästen Fredrik Wikingsson som tillsammans står som skapare för ”Den sista resan”. I filmen får vi följa Filips pappa, Lars Hammar, 81, som på ålderns höst grävt sig djupare i grubblerier och negativa tankar.
Det liv som skulle vara fyllt med så mycket planer efter pensionen tog aldrig riktigt fart. I stället hamnade Lars i sin fåtölj, försjunken i tankar.
– Pappa har sakta men säkert gått ner sig sedan han gick i pension. Det hänger förstås ihop med att han är den han är – reflekterande och existentialistisk. Istället för att ta tag i livet och börja aktivera sig, så satt han hemma och funderade: ”Just det, nu är det bara så här många år kvar i livet”. Han kunde inte stoppa tankarna, och de blev en alldeles för stor del av hans liv, säger Filip Hammar till Icakuriren.
Filip bestämmer sig för att få fart i sin pappa igen och beslutar sig därför att de tillsammans ska resa med bil till södra Frankrike, dit familjen ofta reste förr om åren. Det blev en mycket fin resa med både skratt och tårar.
Relationen efter ”Den sista resan”
Efter resan så har Filip och Lars relation förändrats delvis, men kanske mest för Filips del.
– Jag tror att resan lite grand förändrade hans syn på tillvaron. Men i stor utsträckning är han fortfarande samma person – lite för reflekterande, och därmed negativ. Och det blir tungt för honom, men också för mamma. På många sätt tror jag att filmen var en större resa för mig. Jag lärde mig att omfamna att pappa är en annan person än den han har varit. Och att det är helt okej, säger Filip till Icakuriren.
Filip har också lärt sig att inte längre förvänta sig att Lars ska vara den person han var förr.
– Jag behöver inte säga: ”Kom igen nu, pappa” varje gång jag pratar med honom. Vi kan ju ha en härligare stund om jag inte pressar honom, att jag inte desperat försöker få honom att bli den han en gång var. Jag har insett att jag inte kommer att lyckas med det, och då kan våra samtal och möten handla om något annat.
Tack för en superfin film Filip, Fredrik, Lars och alla andra inblandade! Den var helt fantastisk!
