Hon är en av våra mest folkkära artister och vann svenskarnas hjärtan sedan hon tog över ”Allsång på Skansen”.
Men nu berättar Sanna Nielsen om den dolda kampen bakom kulisserna, och om stora oron.
– Jag tänkte inte att det var något problem så, säger hon i podcasten ”Talk to me”.
Redan som 11-åring stod Sanna Nielsen på scenen och uppträdde inför storpublik.
Sedan dess har hennes karriär bara rullat på och hennes meritlista har även utökats, då hon sedan 2016 började leda ”Allsång på Skansen” och har dessutom lett Melodifestivalen.
Men bakom det stora leendet har också artisten kämpat hårt med sitt självförtroende.
I en tidigare intervju med Nöjeslivet öppnade Sanna upp om den svåra kampen.
– Ja det stämmer också men det klart det är som jag säger i showen, jag har också mina bekymmer. Jag är inte perfekt, det är det ingen som är. Men jag är ganska glad i livet och försöker inte tänka så negativt för att jag vet att jag kan göra det. Alla har sina dåliga dagar där alla tänker att ”gud jag är värdelös eller du duger inte, och jag ska inte tro att jag är något”. Det är just min egna osäkerhet som gör att jag behöver jobba bort det. Livet är klyschigt nog så mycket mer än bara de känslorna, har hon tidigare sagt.
”Hur man tycka det är okej”
Sanna berättade vidare hur hon kämpade med att känna att hon dög i ung ålder, och att slå igenom som 11-åring satte sina spår.
– Det var verkligen så hela tiden. Då kan jag känna ”men herregud”, jag var mellan 11 och 20 då när det var som värst. Jag var fortfarande ganska liten och ung. Hur kan man tycka att det är okej att trycka in den där kniven mot en, säger Sanna.
LÄS MER: Sanna Nielsens nya kärlekslycka – beslutet med sambon efter 12 år tillsammans
Öppnar upp om svåra kampen
När hon gästar Sarah Dawn Finers podcast ”Talk to me”, öppnar Sanna upp om hur senare som vuxen fortsatte kämpa med självförtroendet när hon åkte ut på en första turné.
– Då gjorde jag en jätteturné med Charlotte Perrelli och massa andra artister, och på den turnén tappade jag rösten och fick sjunga på stämband som i princip inte fanns. Och jag hade sån hemlängtan, säger hon i podcasten innan hon fortsätter:
– Jag kommer ihåg att jag ringde mamma och pappa och grät varje kväll i fem veckor nästan.
Orden om tuffa tiden
Och att känna sig som ”en i gänget” är något hon har fått fortsätta jobba med, berättar Sanna.
– Men det gjorde jag inte då och det var inte på grund av dem, utan det var för att jag inte kom in i det. Alla tog hand om mig och var så snälla, men jag kände att ”Gud vad jag gärna hade velat ha mamma eller pappa med mig”.
Sarah Dawn Finer frågar då om hon pratade med någon annan vuxen om vad hon gick igenom.
– Nej, för jag tänkte inte att det var något problem så. Men det är klart att de märkte.
Så starkt av dig att berätta om detta Sanna. Du är fantastisk precis som du är!
Följ oss gärna på Instagram, klicka här för att komma till oss på Nöjeslivet.
