Mumintrollets skapare Tove Jansson är en av våra största och mest älskade författare genom tiderna.
När författaren fyllde 80 år valde hon att dra sig tillbaka och sluta ge intervjuer. Drygt sju år senare somnade hon in för gott.
Hennes stora kärlek sedan 45 år tillbaka, Tuulikki Pietilä, hann aldrig ta farväl.
– Hon slutade bara andas, berättade hon för Iltasanomat några timmar efter dödsbeskedet.
Den första boken om Mumintrollen, ”Småtrollen och den stora översvämningen”, gavs ut 1945. Sedan dess har flera generationer bekantat sig med karaktärer som Mumintrollet, Muminmamman, Muminpappan, Snorkfröken, Lilla My, Snusmumriken, Sniff, Mårran, Hemulen, Filifjonkan, och Stinky.
Första raderna om Mumin skrevs däremot tidigare än så, nämligen 1939 – mitt under ett brinnande krig.
”Kanske var det begripligt”, skriver Tove Jansson senare, ”att jag plötsligt fick lust att skriva ner någonting som skulle börja med ’Det var en gång’. Fortsättningen måste ju bli en saga … men jag ursäktade mig genom att undvika prinsar, prinsessor och små barn, och valde istället min arga signaturfigur från skämtteckningarna och kallade honom mumintrollet”.
Kriget blev en central roll för bokens handling. I boken Småtrollen och den stora översvämningen söker muminfamiljen en plats för ett hus inför vintern. Muminpappan ger sig sedan ut på ett eget äventyr och det hela blir en jakt efter både pappa och ett hem som så småningom slutar lyckligt.
Men den halvfärdiga boken glömdes bort och inte förrän kriget var slut tog Tove Jansson åter igen upp arbetet och skrev ”min allra första happy end”, som Tove sagt.
Till en början var Mumintrollen ganska spöklika, och enligt en intervju med barnbokforskaren Mia Österlund, ska karaktären kommit från Toves morbror Einar i Stockholm där hon bodde en tid.
– Hon gillade att skåpäta, och för att förhindra det sa morbror Einar ”akta dej för mumintrollen”. Det var alltså som ett spöke som tar dig om du gör fel, har Mia Österlund berättat för Svenska Yle.
Idag är det lätt att tro att böckerna om de vita, runda trollen och deras underbara vänner var en succé från start. Men faktum är att så inte var fallet.
Pippi Långstrump gavs ut samma år och på bara några veckor såldes boken om den föräldralösa flickan med orangea flätor i 20 000 exemplar. Berättelsen om Mumintrollen såldes däremot i 219 exemplar.
Idag, 78 år senare, är berättelserna om Mumintrollen däremot älskade av de allra flesta och större än någonsin.
Genom åren har det inte blivit mindre än nio böcker, otaliga många seriealbum och flera bilderböcker. Dessa har dessutom översatts till 45 olika språk.
Men relationen till Mumintrollen var inte alltid helt smärtfri för författaren.
År 1959 skrev Tove Jansson att sin relation med Mumintrollen började likna ”ett mycket slitet äktenskap” och att hon vill skiljas. Allt arbete hon tvingades lägga ner på figurerna gjorde att hon inte hade tid över åt att skriva annat. Men trots att det inte alltid var guld och gröna skogar fortsatte Tove skriva Muminböcker fram till slutet på 1970-talet.
Även om Tove Jansson var Mumintrollens mamma så hade hon flera strängar på sin lyra och skrev betydligt fler böcker än dem om Mumintrollet och hans vänner.
Tove Jansson var och är än idag en feministisk ikon och har genom sin karriär vunnit över tjugo priser för sina alster. Bland andra Svenska Dagbladets litteraturpris, 1952, Mårbackapriset, 1973, Finska statens litteraturpris, 1982, och Svenska Akademiens stora pris, 1984.
Tove Janssons uppväxt
Tove Marika Jansson, föddes den 9 augusti 1914 i Helsingfors. Tove var dotter till skulptören Viktor Jansson och tecknaren Signe Hammarsten-Jansson och hade två småbröder.
Tove växte upp i ett mycket konstnärligt hem och under uppväxten tillbringade familjen vintrarna i Helsingfors och somrarna antingen på Blidö i Stockholms skärgård eller en hyrd villa på ön Pellinge i Borgå skärgård. Dessa platser blev senare inspiration för Mumindalen.
Tove var intresserad av det kreativa redan från start och 1930, när hon fyllde 16, började hon studera på Tekniska skolan, det som nu heter Konstfack, i Stockholm.
Redan då hade hennes verk blivit publicerade flera gånger om. Bland annat hade hennes verser och illustrationer synts i Allas Krönika och på sidan av skolan tillverkade hon egna tidningar som hon sålde.
På 20-talet skapade Tove Jansson även den tecknade serien ”Prickinas och Fabians äventyr” som följetong i den finlandssvenska barntidningen Lunkentus.
Efter åren på Konstfack fortsatte Tove att studera konst, bland annat i Helsingfors och i Paris. 1933 Tove debuterade hon som författare, med ”Sara och Pelle och Neckens bläckfiskar”, skriven under pseudonymen Vera Haij.
Efter några yviga år ute i Europa återvände Tove Jansson till Helsingfors där hon blev tecknare för Garm. Tove Jansson gjorde karikatyrer där hon riktade kritik mot Adolf Hitler och Finlands samarbete med Nazityskland.
Hennes illstrationer föll inte i god jord hon hennes far som på den tiden var ”tyskvänlig”.
Och relationen till sin far kom att bli ännu sämre när hon senare inledde en relation med Ateneum-studenten Sam Vanni som var jude. Men trots sin faders ilska lät hon inte honom hindra henne från att träffa kärleken.
Tove Janssonoch kärleksrelationerna
Sammi flyttade senare ut i Europa och Tove träffade kärleken på nytt. Denna gång i konstnären Tapio Tapiovaara som hon också mött under åren på Ateneum.
Trots att Tove försökte gå sin egen väg påverkade hennes tyskvänliga far hennes bild av den stereotypa tvåsamheten och hon vägrade att gifta sig och skaffa barn.
”Jag ser vad det blir av mitt yrke om jag gifter mig. För det hjälper inte; jag har alla dessa kvinnans instinkter att trösta, beundra, underkasta sig, ge upp sig själv. Jag skulle antingen bli en dålig målare eller en dålig fru. Och jag vill inte föda barn som skall dödas i något av de kommande krigen”, ska hon ha sagt i Oktober 1941 enligt Boel Westins bok om Tove Jansson.
De här åren utvecklade Tove Jansson en feministisk livssyn som genomsyrade hennes relationer och snart fann hon kärleken i Vivica Bandler.
Paret träffades 1946 och föll pladask för varandra men kärleken var något de fick hymla med. En kärleksrelation mellan två kvinnor låg i strid med de konventioner som gällde då så paret tvingades vara försiktiga.
Däremot har relationen mellan Tove och Vivica fått leva ut i karaktärerna Tofslan och Vifslan i Muminboken I Trollkarlens hatt.
I Boel Westins biografi över Tove Jansson kommer det fram att Tofslan och Vifslan var smeknamn för Tove och kärleken Vivica Bandler. Under den här tiden var Vivica dessutom gift med Kurt Bandler och Tove Jansson levde tillsammans med Atos Wirtanen och hotet mot deras kärlek förkroppsligades i karaktären Mårran.
Tove Jansson och Tuulikki Pietilä
Homosexualitet avkriminaliserades i Finland först 1971 och klassades till 1981 som sjukdom. Men trots det valde Tove Jansson att välja kärleken och de sista 45 åren levde hon tillsammans med en kvinna vid namn Tuulikki Pietilä.
Paret träffades 1950 och levde öppet tillsammans. De arbetade tätt, sida vid sida. Ofta tillsammans, men när de inte gjorde det så stöttade de varandras separata karriärer.
Ofta spenderade de somrarna på ön Klovharun i Pellinge skärgård. De gillade också att resa och reste runt i världen, allt dokumenterade de två på film.
År 1970 avled Toves mamma. Samma år begav sig Tove och Tuulikki ut på en lång resa där Tove började skriva för vuxna.
Tove Janssons sista verk
Året därpå utgav hon novellsamlingen Lyssnerskan och 1972 kom Sommarboken och två år senare Tove Janssons första roman Solstaden.
Efter det skrev hon ytterligare två romaner och på 60-70-talet kom Jansson att skriva mycket dramatik.
Under sina sista kreativa år skrev Tove Jansson flera noveller. Bland annat Resa med lätt bagage från 1987, Brev från Klara och andra berättelser (1990) och Meddelande. Noveller i urval 1971–1997 (1998). Tove Janssons sista roman var Rent spel 1989, i vilken hon skildrade en nära vänskap mellan två konstnärligt arbetande kvinnor.
Tove och Tuulikki levde sida vid sida i flera decennier och Tuulikki kom också att bli inspirationen bakom den självständiga figuren Too-ticki som älskar naturen och som kom att synas i Muminboken Trollvinter.
Tove har också dedikerat bilderboken ”Vem ska trösta Knyttet” till sin stora kärlek.
Trots samhällets normer levde Tove och Tuulikki tillsammans, tills döden skilde dem åt.
Tove Jansson somnade in i cancer
I slutet på 90-talet insjuknade Tove Jansson i cancer. Under ett års tid vårdades hon på ett sjukhem i Helsingfors.
Tuulikki besökte henne varje dag i 11 månader. Men sista dagen hann hon inte fram i tid.
Den 27 juni 2001 somnade Mumins mamma in för gott. Tuulikki hann aldrig ta farväl.
– Hon hade slutit ögonen strax innan jag kom, berättade Tuulikki Pietilä, själv professor i grafisk konst, för den finländska tidningen Iltasanomat och tillade:
– Hon slutade bara att andas.
Efter dödsbudet samlades familjen vid sommarstället ute i Helsingfors skärgård för att tillsammans ta ett sista farväl av Tove.
Enligt Christer Timgren, vd för familjeföretaget Moomin Characters, hade Tove i lugn och ro hunnit förbereda sig och de andra för vad som komma skulle.
Men sorgen var inte lättare för det.
I Helsingfors vajade flaggan på halvstång och på Akademiska bokhandeln i Helsingfors – Nordens största bokhandel stod en vit lilja bredvid hennes porträtt och några Muminböcker.
– Tove kan inte dö – hon kommer alltid att leva, eftersom hon var en sådan levande person. Om man skulle försöka beskriva Tove så skulle det ta ett helt år – om man skulle försöka beskriva hur livet i Toves närhet var skulle det ta hela livet, sade teaterregissören Vivica Bandler, som var en av Tove Janssons närmaste vänner till Iltasanomat.
Tove Jansson begravdes på Sandudds begravningsplats i Helsingfors. Begravningsplatsen är ett erkänt vallfärdsmål för turister. Varje år besöker hundratals turister kyrkogården för att se gravar av kända finska personer, däribland Tove Janssons grav.
Enligt Sophia Jansson, som är konstnärlig ledare på Moomin Characters, leder intresset kring Tove Jansson till att det blir stökigt på begravningsplatsen.
Graven har dessutom blivit utsatt för stöld då en staty blivit stulen vid flera tillfällen.
– Japanska turister frågar ofta om graven och söker sig dit. Men det är inget som vi uppmuntrar. Intresset kring Tove är så stort att det inte är ändamålsenligt att massor av människor vallfärdar dit. Det uppskattas säkert inte heller av andra som besöker anhörigas gravar, sade hon till HBL 2014.
Sophia påpekade också att graven är privat för anhöriga, även om kyrkogården i sig är offentlig.
– Det enda vi kan säga om Toves önskemål beträffande sin sista viloplats är att det uppenbart var viktigt för henne att få bli begravd i släktgraven, liksom Tuulikki önskade bli begravd i sin släktgrav i Åbo, har hon sagt till tidningen.