Marie Göranzon retade upp sig.
Då hällde hon ut maten över sin bror.
– Det där hade jag aldrig kunnat göra med min man, säger hon i ”Malou efter tio”.
Marie Göranzon, 78, är en mycket uppskattad medlem i den så kallade ”perspektivpanelen” som diskuterar olika ämnen i TV4-programmet ”Malou efter tio”.
Där ger den folkkära Dramaten-skådespelaren sin syn på olika saker och ting i tillvaron tillsammans med andra panelmedlemmar som litteraturkritikern Åsa Beckman, 60, och författaren Linda Skugge, 47. Under ledning av Malou von Sivers möttes profilerna på torsdagen i TV4:s direktsändning för att bland annat diskutera ämnet gräl.
Göranzon, som är gift med den prisade skådespelaren Jan Malmsjö, 88, sedan många år tillbaka, berättade då om ett tillfälle när hon och hennes bror råkade i luven på varandra.
Den öppenhjärtiga skådespelaren tog till orda i studion.
– Jag har en brorsa som är ett år äldre, vi är nästan som tvillingar. På landet en gång när vi hade hand om alla barn hade jag lagat pasta. Vi retade upp oss så fruktansvärt på varann då, han och jag, sade Göranzon i TV4.
Hon fortsatte:
– Till slut tog jag min tallrik med pasta och bara hällde den över honom. Och barnen skrattade ju ihjäl sig, för det hängde ju i ansiktet, säger hon.
Hon insåg efteråt att detta var någonting hon aldrig hade kunnat göra mot sin make.
– Nej, inte just då, han skrattade inte särskilt mycket. Men jag skrattade ju med barnen. Sen tänkte jag efteråt, det där hade jag aldrig kunnat göra med min man. Det är väldigt skillnad på en bror som man är nära, eller en man som man är nära, säger Göranzon insiktsfullt.
Att man som syskon delat så stor del av livet redan från början menar Göranzon är skillnaden.
– Vi är så nära som det går att komma och det är nästan inte ens ett år emellan oss. En man kan bara gå, men det kan inte en bror eller syster.
Göranzon resonerar också kring skillnader med att växa upp vid sidan av syskon kontra att inte göra det.
– Jag har ju varit gift med två män som inte haft syskon och de är väldigt speciella för de har aldrig lärt sig. De har varit ensamma varesig det är bra eller dåligt. Vi delade på en läsk, mamma stod med decilitermåttet. Men om de fick läsk så fick de hela. Det där sitter kvar tror jag i ryggmärgen hela livet, att ”det där är ju mitt”. Sedan har man aldrig grälat på de villkoren. Så att egentligen borde det vara ”förbjudet” att vara ensambarn. För det är så uppfostrande. Jag tycker man märker en enorm skillnad på de som inte har syskon.
Brukar du titta på ”perspektivpanelen” i Malou efter tio? Uppskattar du också Marie Göranzons insiktsfulla kommentarer i programmet? Dela då gärna vidare inlägget på Facebook och säg din mening!
