Till tonerna av ”Stockholm i mitt hjärta” har vi äntligen fått inviga sommaren på riktigt.
Genom en vacker sommarkväll fick vi äntligen njuta av musik i alla dess former.
Men fokuset hamnade helt fel och jag undrar vad jag just bevittnat.
Detta är en kommentar. Åsikterna är skribentens egna.
Det finns få tecken på att sommaren är här som när tonerna ljuder över vackra Solliden i Stockholm.
För det är när allsången drar igång som temperaturen tycks verkligen öka, och ge oss den där otroliga magin som är svår att sätta ord på.
Och inför allsångspremiären var förväntningarna om jag ska vara ärlig, skyhöga.
Vad man än anser om Pernilla Wahlgren har hon genom åren inte bara bevisat att hon är född för att stå på scenen och underhålla – hon är som gjord för det.
Så när hon ropas in på scenen för att dra igång festen är det inte konstigt att jublet dånar.
För många har längtat efter att få känna den gemenskap som som allsången ger.
Och det är inte svårt att bli sentimental när man också kommer att tänka på att det är första sommaren där ”Stockholm i mitt hjärta” kommer ljuda utan en person
Lasse Berghagen.
För hans avtryck i programmet går inte att gå förbi, det är fortfarande den prägel som har satts för allsången, och som ärligt nog aldrig någonsin toppat.
Men nu är det Pernillas tur att göra sin egen grej, och det ska hon verkligen också få göra på sitt sätt.
Och premiären bjuder på Wahlgren, Wahlgren och Wahlgren.
För redan första tonen ljudit har Pernilla försökt ge sig på norska innan hon går vidare och sjunger med i 90-tals dängan Cotton-Eye Joe.
Men det är först som en annan stjärna kliver in på scenen som den verkliga magin sker.
Artikeln fortsätter efter länken.
Albin Lee Meldau blir kvällens behållning
Albin Lee Meldau kliver självsäkert in, klädd som en stjärna och tar över showen från start.
Han bjuder på en magisk engelsk melodi och jag kommer på mig själv med att drömma mig bort.
För Albin gör alltid det han gör bäst – berör och får publiken att häpna.
Så när han väl kliver av från scenen blir jag besviken för jag vill ha mer och alla där hemma vill ha mer.
Men det är då Pernilla tar över scenen igen och gör det hon brukar göra: sätter sig själv i fokus.
Hon river av ett skämtsamt nummer där hon gör narr av SVT och att de inte kan ha mycket kvar av budgeten efter Eurovision.
Pernilla sätter sig i Loreens ”gynstol” och drar in Andrés Esteche som fick en superhit i Mello 2003 med ”Just like a boomerang”.
Ja, det skämtas hit och dit och det uppskattar jag verkligen hos Pernilla.
Hennes självdistans och hennes sätt att bjuda på sig själv är någonting jag verkligen beundrar.
Men jag ställer mig också frågan: blir det ännu en sommar där Pernilla står i fokus lite för mycket och artisterna hamnar i skymundan?
För det skaver i hjärtat att Albin sätter mer musiken i fokus än programledaren själv.
Artikeln fortsätter efter länken:
Dags att Pernilla sätter sig själv i mindre fokus
Hon ska självklart få ta sin plats, det är ingen tvekan om det.
Men plats har hon fått tagit.
”Masked singer” i TV4, ”Wahlgrens värld” i kanal 5 och nu allsången.
Men det kanske är dags att Wahlgren frågar sig: blir det kanske lite för mycket Wahlgren?
Senare i programmet går hon dessutom vidare och ska skämtsamt gå igenom en väska som en person i publiken råkar ha med.
Ja, för det ska skämtas såklart om maken Christian Bauer som får vara med på ett hörn innan Pernilla påar för att rapparen Adaam ska uppträda med ”Dårhus”.
”Dårhus” ska hon självklart också koppla till Wahlgrens värld.
För den musikaliska räddningen kommer först en tid senare när samma hjälte kliver in igen: Albin Lee Meldau.
Tillsammans med Molly Hammar sätter de färg på Skansen och deras magiska duett ”Misstro”, blir ett musikaliskt underverk.
Men till slut blir det ett mer värdigt slut på allsången.
För när skämten är slut hamnar Pernilla mer på ett mer känslosamt plan, med en hyllning till pappa Hans.
Tillsammans med publiken sjunger de pappa Hans favorit Taube-melodi, medan mamma Christina sitter i publiken.
Detta blir det bästa ögonblicket för Pernilla i hela programmet.
För gåshuden från Albin Lee Meldau kommer sitta kvar långt, långt efter att Pernilla dragit sitt sista skämt – om sig själv.
Vad tyckte ni om kvällens allsång? Diskutera gärna på vår Facebooksida.
