Äventyraren och ”Let’s Dance”-profilen Aron Anderson är i sorg.
En älskad familjemedlem har nämligen gått ur tiden.
”Igår fick jag beskedet att du somnat in för gott”, skriver han på Instagram.
Han är en av Sveriges mest kända äventyrare, paralympier och föreläsare. Aron Anderson, 35, fick dessutom ett nationellt genombrott efter att han dansat ända till kvartsfinal i ”Let’s Dance 2022” – trots att han sitter i rullstol.
Som 18-åring fick han cancer i korsbenet och behandlades med strålbehandling och cellgifter, men året efter tvingades han operera bort cancern vilket resulterade i att han inte längre hade full funktion i sina ben.
Läs mer: Aron Anderson bekräftar stora lyckan – hon är stjärnans nya kärlek: ”Vi är ett par”
Efter det tävlade han på elitnivå inom tre olika idrotter: segling, friidrott och kälkhockey. Han har representerat Sverige i fyra Paralympics.
2013 besteg han Kebnekaise som första person i rullstol. Sedan dess har han även, som första person i rullstol, bestigit Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, och klarat en Svensk klassiker på under totalt 24 timmar.
Han är en sann äventyrare och inspiratör. 2019 vann han TV4:s program ”Vinnarskallar” och senare samma år var han ambassadör för ”Musikhjälpen” ihop med Arantxa Alvarez.
Arons dystra besked
Nu har Aron Anderson bekräftat att han är i stor sorg. Hans mormor Britt, 94, har nämligen gått bort.
”Igår fick jag beskedet att du somnat in för gott. Jag saknar dig redan så mycket! Saknar att åka hem till dig på besök när jag är i Göteborg. Att få skratta och skoja med dig. Att äta jordgubbar med dig direkt från ditt egna land och att prata om livet. Du hade alltid glimten i ögat och så mycket go Göteborgs-humor”, skriver han på Instagram.
Han berättar vidare att mormor Britt hade ”lovat” honom att bli 100 år – någonting hon nästan lyckades med. Hon blev 94 år, men höll sig frisk och pigg väldigt lång tid.
Hon kunde dessutom bo hemma i sitt eget hus fram till sin död – någonting som har glatt Aron.
”Vi sa ju alltid att du skulle bli minst 100 år men 94 är ju inte fy skam det heller! Jag är också så glad och tacksam att du kunde bo hemma på gården fram tills för bara två veckor sen (jag vet hur mycket du hade avskytt att bo på ett hem) och att jag fick krama om dig en sista gång på sjukhuset”, skriver han och fortsätter:
”Nu får du äntligen träffa din älskade Gustav igen. Ta hand om varandra så syns vi om förhoppningsvis en sisådär 65 år – för jag tänker i alla fall bli 100”.
Vi tänker på dig och din mormor, Aron. Vi beklagar sorgen.
