Zayera fick ingen rolig start på ”Robinson”-äventyret då hon röstades bort direkt av sina lagkamrater. Sedan en vecka är hon tillbaka i tävlingen igen.
Många tittare har reagerat på hennes snaggade huvud. Nu berättar hon varför hon ser ut som hon gör.
”Vid 16 års ålder rakade jag mitt huvud för första gången, på inrådan av familj och släktingar”, skriver hon på sin blogg.
Redan i det första avsnittet röstades Zayera Khan, 49, bort från sitt lag i ”Robinson”. De andra kvinnorna ville hellre ha kvar Hanna Danemyr.
Zayeras resa har sedan dess inte varit helt spikrak. Hon tvingades kämpa sig tillbaka från ”Gränslandet” för att så sent som förra veckan åter få chansen på riktigt i ”Robinson”.
Läs mer: Robinson-Fredrik bryter tystnaden om sitt jobb – så mycket tjänar han: ”Många är nyfikna”
Något som slår de flesta tittarna direkt när de ser henne är avsaknaden av hår på huvudet. Hon är snaggad. Det har gjort att många funderar på om hon är militär.
– Jag jobbar inte inom det militära. Även om jag tror att jag hade passat in där, har Zayera sagt till Nyheter24.
– Jag rakade av mitt hår första gången när jag var 16 år. Det finns flera anledningar till varför jag rakade av mitt hår, vilket jag inte är redo att avslöja än, sa hon förra veckan.
Bryter tystnaden om håret
Redan nu har hon brutit tystnaden om den sanna anledningen till den snaggade hjässan.
Hon skriver på sin egen blogg om hur det hela började när hon var liten och hade flyttat med familjen från Pakistan till Sverige.
Redan som 14-åring började hon helt plötsligt att tappa hår, ingen visste varför. Det kliade i hennes hårbotten och hon fick kala hårfläckar på skallen. Från vården hörde hon bara att det förmodligen handlade om vanlig tonårsstress.
”Vid 16 års ålder rakade jag mitt huvud för första gången, på inrådan av familj och släktingar. Vi har en tradition av att raka av håret när problem uppstår, som håravfall. Min familj och mina släktingar trodde att det kunde hjälpa mot klådan och kliandet. En ingift moster rakade av mitt hår för första gången, och använda ett rakblad. Jag minns det tydligt. Jag satt på en liten pall, och hon stod över mig. Hon klippte metodiskt i flera timmar tills hon nådde hårbotten, och började sedan raka mitt huvud utan att försöka skada hårbotten.Men utslagen som orsakades av klådan var över hela huvudet. Och det blödde”, skriver hon.
Fick sin diagnos i Schweiz
Hon fortsatte att raka sig till och från i flera år. Hon accepterade till slut sin nya frisyr och valde, trots att familjemedlemmar uppmanade henne att bära peruk, att öppet visa sig med snaggat hår.
När hon var i 30-årsåldern bodde hon i Schweiz. Hon valde då att gå till specialister för att få reda på vad hennes håravfall berodde på.
”Hen tog hårprover och konstaterade att hårsäckarna på frontal regionen var ”döda” eller inte regenererade som de skulle. Några år senare besökte jag en annan läkare i Schweiz som diagnostiserade mig med ärftligt håravfall: androgenetisk alopeci, så kallat kvinnligt håravfall. Den läkaren gav mig recept på ett läkemedel, men det gav mig kraftiga allergiska reaktioner över hela kroppen och jag fick sluta med medicinen. Jag bestämde mig för att inte prova fler läkemedel, och sedan dess har jag inte sökt vård eller behandling”, skriver hon.
Hon berättar att hon hållit tyst länge om sitt sjukdomstillstånd och att hon knappt berättat för sina vänner exakt varför hon inte ar längre hår. Det har varit skämmigt att prata om. Dessutom har det varit tydligt att hennes familj haft svårare än vad hon har att acceptera situationen.
Tog lång tid att våga prata
Hon är i dag 49 år gammal, men det var ändå bara i fjol som hon tog mod till sig och berättade för andra människor om sitt öde.
”Att jag inte berättat om håravfallet förrän förra året beror främst på det sociala stigmat som är relaterad till håravfall hos kvinnor. Mina föräldrar är mer traumatiserade av situationen och dess effekt än jag själv. Min familj och mina släktingars reaktioner och beteende kring håravfall uppstod på grund av traditioner och värderingar kopplade till håret. Min familj och mina släktingar har varit väldigt bekymrade över min livskvalitet, och över vilket bemötande jag får i samhället, socialt och professionellt på grund av min skallighet”, skriver hon.
Så modigt och starkt av dig att våga berätta, Zayera. Vi förstår att det måste varit jobbigt för dig, särskilt under uppväxten och tonåren.
Du är en sann kämpe! Skicka er kärlek i en kommentar här på Facebook.
