Anna Bergendahl vann ”Melodifestivalen” som 18-åring, men tog sig inte ens vidare till finalen i ”Eurovision”. Efter det historiska fiaskot försvann hon från rampljuset i ett par år – innan hon nio år senare gjorde comeback i tävlingen.
I dag balanserar hon livet som artist med en heltidstjänst som läkare. Det innebär mycket jobb, men hon är inte beredd att ge upp musikkarriären.
– Det är det liv jag har valt att leva och jag mår som bäst när jag får prestera på gränsen av min förmåga, säger hon i en intervju med Nöjeslivet.
Hon var bara 16 år när hon först klev in hos ”Idol”-juryn med sin akustiska gitarr. Hon golvade Laila Bagge, Anders Bagge och Andreas Carlsson med sin version av Bonnie Raitts ”Have a heart”.
Anna Bergendahl, 32, blev snabbt en favorit både hos juryn och av det svenska folket. Hon nådde till slut fram till en femteplats i tävlingen.
För Nöjeslivet berättar hon nu hur första tiden var för en tonåring som fortfarande gick i gymnasiet men som slagit stort i Sverige.
– När jag satt en kväll i mitt flickrum i Nyköping och jobbade på någon skoluppgift så ringde det på hemtelefonen. Det var en man som presenterade sig som Bobby Ljunggren, men jag hade ingen aning om vem det var. Han sa att han hade en låt och jag åkte upp till honom och Maria (Ljunggren Molin) på Lionheart, som jag jobbar med än i dag (nu heter bolaget Freebird), och spelade in den där demon på ”This is my life” och de skickade in den, säger hon.
Journalisterna dissade henne
Väl i ”Mellon” gick hon från att vara lite av en outsider till att bli en av de stora favoriterna. Det var en känsla som den då 18-åriga Anna hade svårt att smälta.
– Det var många journalister och de stod på kö för att prata med artisterna, men det var liksom ingen kö till mig. Det minns jag väldigt tydligt. Det var många stora artister med där. Det var långa köer till Pernilla Wahlgren och Peter Jöback, men inte till mig. Vi var verkligen inte tippade att ens ta oss vidare tror jag. Så bara det att jag gick till final var helt otroligt. Väl i finalen vågade jag inte tro på det ens då trots att det började snackas lite om det. Att som 18-åring få vinna hela ”Melodifestivalen” var helt otroligt egentligen, säger hon.
Att som lite av en uppstickare gå och vinna ”Melodifestivalen” var såklart stort för Anna. Några månader senare väntade ”Eurovision Song Contest” i Oslo. Det skulle visa sig bli lite av en mardröm – i alla fall resultatmässigt.
”Gick inte riktigt som planerat”
Som första – och hittills enda – svenska bidrag någonsin tog hon sig inte ens vidare från semin till den stora finalen. Det var en hård smäll både för henne personligen och för ”Eurovision”-nationen Sverige.
– Där gick det inte riktigt som planerat. Där är jag ju ännu historisk genom att inte ha tagit mig vidare till final. Det är svårt att spekulera kring varför, jag tycker att jag ändå gjorde mitt bästa och vi jobbade hårt för det där. Det kändes som att jag gjorde samma grej som jag hade gjort i Sverige och det var det som folk hade röstat på. Jag kunde nog inte göra så mycket mer. Det är klart att det var ett stort nederlag för mig som artist och som väldigt ung att känna sig ratad, säger hon.
Hur tacklade du nederlaget, som fått lite av en fiaskostämpel?
– Det gick över väldigt fort faktiskt. Jag fick åka ut på Sverige-turné med mitt band och möta publiken och de som hade röstat och hejat på mig. Turnén läkte det där såret på något vis. Det var den bästa sommaren i mitt liv. Vi hade så jäkla kul.
Trots att hon fortsatte att jobba med musik och skriva nytt material försvann hon från den stora scenen. Många mindes hennes som ”tjejen som inte ens gick till final i Europa”.
Anna säger att hon var lite rädd att folk hade kvar den bilden av henne, eller att de inte ens skulle minnas henne alls, när hon nio år senare gjorde comeback i ”Melodifestivalen”.
Började plugga till läkare
2019 gjorde hon ”Ashes to ashes” och kom tia i finalen. Året därpå var hon tillbaka igen med ”Kingdom come” som slutade trea. 2022 gick hon till ytterligare en final med ”Higher power”, men då gick det inte lika bra.
– Jag är glad att jag gjorde det. Det blev som en mini-comeback på något vis. Det var ändå en del människor som tyckte om ”Ashes to ashes”, det blev som en fin påminnelse om att det är ju liksom det här jag vill göra. Det kändes som en fin comeback på något vis, säger Anna.
I samma veva som hon var med i ”Mellon” igen hade hon börjat studera till läkare på Örebro universitet. Hon har alltid haft en dröm om att gå i sin pappa Henriks fotspår och bli läkare. Därför valde hon att inleda en parallell karriär vid sidan av musiken.
Det tog många år, och mycket hårt slit, för att bli klar med studierna. Trots att det är ett tidskrävande yrke tror inte Anna att det kommer vara allt för svårt att kunna balansera mellan de två olika karriärerna.
– Nu har jag jobbat ett år som läkare och haft lite mer fokus på det. Men jag har ändå skrivit en del musik och släppt lite musik och gjort lite spelningar. Jag tror att första tiden som läkare så gäller det att fokusera på det. Man behöver liksom… volym när det kommer till patienter. Man behöver se och träffa otroligt många patienter för att bli bra på det här. Så första åren tror jag att man får fokusera en del på det, säger hon och fortsätter:
– Sen kan man ju ta tjänstledigt. Man kan jobba deltid. Det finns alla möjliga varianter och det finns läkare som gör annat. De är exempelvis författare och programledare. Jag tvivlar inte på att det kan funka.
För det har aldrig varit något alternativ att lägga artistkarriären på is helt?
– Nej! Nej, det har det inte. Jag älskar ju musiken. Jag älskar att skriva musik och stå på scen. Jag har liksom alltid haft två stora drömmar. Artistyrket och läkaryrket. Det är också skönt att ha två yrken om en låt floppar så är jag liksom läkare och så kanske jag har en bra dag som läkare istället. Och om jag tycker att det är tufft på jobbet som läkare så kanske jag ändå har skrivit en bra låt. Det är skönt att ha de där två världarna, säger hon.
”Det liv jag valt att leva”
Det är ett liv som kräver att man håller igång både fysiskt och psykiskt. Men det är ett liv som hon själv älskar – och som hon i nuläget inte alls vill förändra på något sätt.
– Jag har ju fått jobba väldigt hårt och jag tog ju pauser från läkarprogrammet för att göra ”Melodifestivalen” tre gånger under studietiden. Det har varit mycket pussel i schemat och mycket hårt jobb helt enkelt. Men jag tycker ju om det och jag har valt det själv. Det är inte synd om mig på något sätt. Det är det liv jag har valt att leva och jag mår som bäst när jag får prestera på gränsen av min förmåga. Sen ibland trillar man över på sidan där man har lite för mycket. Då får man dra i bromsen och tänka om. Men överlag så har det funkat, säger hon.
Wow, det är otroligt att du lyckas med att vara både hyllad artist och läkare som räddar liv. Det är många som beundrar dig, Anna.
Lycka till i framtiden med dina parallella karriären. Vem vet? Kanske får vi se dig i ”Mellon” snart igen.
