Under torsdagen nåddes vi av det fruktansvärda beskedet att Lasse Berghagen, 78, gått ur tiden.
I en lång intervju med Nöjeslivet berättar författaren Marcus Birro – som skrev Lasses självbiografi ”Hej livet!” – om relationen med den folkkäre och älskade artisten.
– Det finns ett före och ett efter Lasse Berghagen, säger han.
I september genomgick den tidigare ”Allsång på Skansen”-ledaren och välrenommerade musikern Lasse Berghagen en hjärtklaffsoperation. Hans kropp hämtade sig aldrig efter det – under torsdagen gick han bort i sviterna av en lång sjukdom.
Lasse blev 78 år gammal och lämnar efter sig frun Eva, döttrarna Malin och Maria samt flera barnbarn.
2021 släpptes boken om hans liv. ”Hej livet!: En biografi med en blandning av sött och salt” skrev han med hjälp av författaren och krönikören Marcus Birro, 51.
”Lyckades beröra människor”
Nu berättar Birro om vänskapen med Lasse, den fruktansvärda sjukdomstiden, hur det var att skriva boken ihop och om vad som var Berghagens styrka som artist.
– Alla har sin bild av honom. Vi lärde känna varandra i början av 2010-talet då jag skrev krönikor för Expressen. Då hörde han ofta av sig med beröm, märkligt nog. Men det var stort för mig, berättar Birro om första kontakten han fick med Lasse.
– Sedan lärde vi känna varandra bättre i samband med att jag skrev hans bok “Hej livet!” och jag fick snabbt en inblick i hans liv och jag förstod vilken konstnär och poet jag hade att göra med. Jag förstod plötsligt varför han var så älskad av så många olika typer av människor. Han lyckades beröra människor med allt han tog sig för, fortsätter han.
Har du haft någon kontakt med Lasse nyligen?
– Jag pratade med honom innan han kom in på operation. När han varit väldigt sjuk så har familjen skött korrespondensen. Men vi talades vid när han låg på S:t Görans sjukhus.
Han beskriver det som svårt att smälta att den person som han för bara något år sedan satt och skrev tillsammans med plötsligt ligger på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset och sedan plötsligt bara försvinner.
Trots att Birro såg hur illa det var med Lasse så trodde och hoppades han ändå att det skulle gå vägen för kamraten.
– Jag förstod att han var sjuk, men det kändes som att det gick åt rätt håll. Det var en lång resa för honom, en resa som inte alls var säker. Jag hoppades att han skulle klara det.
Hur var din reaktion när du fick det tunga beskedet att Lasse hade gått bort?
– Det känns som ett rån. Jobbigt, onödigt, tomt. Det är många som har en relation till honom, han hade lätt för att skapa relationer. Även folk som inte kände honom hade en god bild av honom, för han var faktiskt precis så som han framstod. Folk kände att han var genuin, det går inte att bluffa det i 50 år.
En av vår tids största poeter
Marcus Birro har fastnat för en speciell sak med sin vän Lasse. Eftersom han själv slog igenom som poet i början av 90-talet älskar han det faktum att han och Lasse delade ett gemensamt intresse för poesi, språk och berättande.
Han menar att Lasse Berghagen är en av vår tids största, och folkligaste, poeter.
– Det känns angeläget att trycka på hans poetiska ådra. Bland det första han fick som barn – som han önskade sig – var en diktsamling av Nils Ferlin. Jag tänker på det nu att det faktiskt är dikter som Lasse har skrivit, han lurade på folk poesi. Som han satt trallvänliga melodier till visserligen, men han krånglade inte till det. Han lät folk luras av att det var en käck gubbe med kavaj som sjöng visor, säger han.
Lasse Berghagens främsta styrka som låtskrivare, som poet om man så vill, var att han kunde beskriva livets svärta och eländen genom att använda optimism och hoppfullhet i sina texter.
Det imponerade på Marcus Birro. Han drar sig till minnes hur han, när duon skrev Lasses självbiografi ihop, ständigt försökte få bokens huvudperson att berätta om sitt inre mörker.
– När vi skrev boken försökte jag att gräva lite i hans djup, försökte hitta hans mörkare sidor. Efter ett tag visade det sig att även han hade sådana. Men han har lyckats göra ljus konst av även dem. Han pratade om sin telefonbok, nämnde alla människor som hade dött. Han lyckades på något sätt vända det till något ljust. Man satt och skrattade ändå, berättar han.
Birro tar en kort andningspaus och lägger till:
– Det är än mer beundransvärt när man tänker att det finns andra, undertecknad till exempel, som gräver ner sig totalt för att skapa. Men han kunde göra ljus konst av svarta grejer. Han var briljant.
Så avslutar han samtalet om vännen Lasse Berghagen. Mannen som lurade på det svenska folket att han var en käck gubbe med kavaj som sjöng visor – men som egentligen var en av Sveriges största poeter.
Så oerhört fint att du delar med dig, Marcus. Du är en sann ordkonstnär. Din beskrivning av Lasse värmer i hjärtat.
Tack för all musik och för all glädje, Lasse! Vila i frid.
