Cornelis Vreeswijk en av våra största musiker genom tiderna.
När han uppträdde live hos Carl-Anton i Vita bergen 1986, året innan hans död, lämnade han ingen oberörd.
Än idag när klippet spelas sprider sig gåshuden.
Legendariska trubaduren, vismästaren, det musikaliska geniet- kärt barn har många namn.
Cornelis Vreeswijk var en musiker som ingen annan.
Hans fantastiska visor har blivit till klassiska melodier som spelas på allt ifrån skolavslutningar, till begravningar och vid middagsbordet.
Det går nästan inte att tala om den svenska låtskatten utan att nämna hans namn.
Hade en unik röst
Cornelis blev känd under 1960-talet och turnerade land och rike runt med sina vackra melodier och unika stämma.
Hans enorma inlevelse och lidelsen i hans röst har berört oerhört många människor genom åren, och faktum är att det kom från en genuin och personlig plats i honom.
Privatlivet var nämligen allt annat än enkelt för den holländske trubaduren.
”Kärleksfull och generös”
Hans liv präglades av lågt självförtroende, missbruksproblematik och sjukdomsbesvär.
Men trots det hade han ett stort hjärta, och var en kärleksfull far när han förmådde.
– Farsan var kärleksfull och generös och ville alltid väl, även om det inte alltid blev så bra. Han var en rätt bra farsa, som var lugn i humöret. Sedan fanns det ju perioder när han inte mådde så bra, och då var det väl kanske en annan sak, har hans son Jack Vreeswijk berättat för sajten Land.
Men vad livet än slängde i Cornelis väg så var en sak klar: när det kom till musiken var han en av sitt slag.
Den sista tiden sviktade hälsan rejält, hans ork försämrades och cancern hade satt sina spår.
Gästade Carl-Anton i Vita Bergen
Året innan stjärnan somnade in för allra sista gången gästade han Carl-Anton i Vita bergen.
1986 var det kanske svårt att begripa hur mycket videoklipp på framträdandet skulle betyda i framtiden. Men att kunna se tillbaks på det idag är något alldeles speciellt.
Den här mannen som lever i så många människors hjärtan, som i flera generationer berört och fortsätter beröra med sin musik, och som gjort ett enormt avtryck på svensk musikhistoria.
När han börjar sjunga den klassiska ”Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind” på sprider sig gåshuden redan vid första tonen.
Det är verkligen något magiskt över att få ta del av det och jag kan bara tänka mig hur det måste ha varit för de som var på plats:
Alltid saknad, aldrig glömd!
Tack all underbar musik, kära Cornelis.
